Jag har inte lagt ner så mycket tankar på det egentligen förrän nu då jag inte riktigt kommer någonvart med ridningen. Jag är så otroligt bitter på att jag gav upp orienteringen, ännu mer bitter blir jag då jag inser att jag aldrig kommer att nå den nivån jag vore på idag om jag aldrig slutat.
Orientering var nåt jag var bra på, och något jag med tiden blev bara bättre på. I början var min största styrka det att jag var snabb. Det hade ingen skillnad om jag bommade lite med att läsa kartan och sprang lite snett, jag visste att min snabbhet ändå skulle jämna ut det.
När tävlingarna blev svårare och banorna längre stötte jag många gånger på min ovän paniken i skogen. Jag gick lätt i lås och istället för att bara fortsätta kändes det som att jag aldrig skulle komma ut levande. Aldrig blev jag i skogen, och aldrig hindrade detta mig från att starta i nästa tävling.
Nu på senare dagar har jag lärt mig att springa med musik hjälper. Musiken gör att jag inte kan över tänka, utan bara kan fortsätta springa.
Dock slutade jag inte bara för att jag inte ville mera, jag slutade för att min kropp inte riktigt orkade mer. Mina knän tog lite stryk av all ojämn terräng, och idag måste jag tänka på vad jag skall göra nästa dag eftersom jag vet att dagen efter en löptur består av ledvärk i knän och vrister.
Men jag vill återuppleva känslan när någon slår en karta i din hand och du bara kan rusa iväg, att få springa över stock och sten, att veta att målet närmar sig och känna adrenalinet rusa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar