Jag tror inte det finns en enda som säger emot om jag påstår att hjärtesorg är något av det mest förödande en människa kan känna och gå igenom. Bonnie Tyler sjunger så bra, "
it's a heartache, nothing but a heartache. Hits you when it's too late, hits you when you're down" och jag skulle inte kunna hålla mer med henne. Egentligen är detta en fortsättning på inlägget jag skrev i februari. Inlägget hittar ni
här.
Jag var så stolt över mig själv redan, jag hade kommit så långt. Jag hade lagt allting bakom mig, intalat mig själv att detta var för det bästa och redan insett att jag nog kommer att överleva.
Men alla saker jag intalat mig själv, alla känslor jag hade gömt i en låda längst in i arkivet i min hjärna behövde bara en blick, ett moment, en sekund för att rusa tillbaka. Det var ett känslosvall som nog jag inte kan förklara åt er. Att på en bråkdel av en sekund gå igenom allt från glädje till sorg och att på en sekund åter känna en känsla så stark och helt utan like är ingen lätt match. Som en bil som går från noll till hundra på vad som känns som ingenting satte min hjärna igång ett fyrverkeri som varit en syn för gudarna. Ack om ni kunde ha varit i mitt huvud just då.
Det är så svårt att beskriva en så stark känsla för någon person som man inte själv heller förstår. Det är svårt att förklara hur du ser ditt eget hjärta i någon annans hand, så sårbart. Vad som är ännu svårare är att förklara hur jag känner mig just nu. Om det var svårt första gången, anar ni nog inte hur svårt det är denna gång.
Men vetni. Jag är så trött på att känna mig förstörd. Detta är min strid, och jag kom inte hit för att förlora.
Never give up someone you can't go a day without thinking about.Jag är inte beredd att backa ner, jag vill inte. För jag vet, jag vet att jag är så mycket bättre än någon som ger upp. Jag är ledare över min armé, och vi är redo att anfalla.
Tack för att jag fick skriva ut detta.
