'Cause every time I open up, it hurts

Hej måndag, hej bloggvärlden, hej mina fina få fagra läsare!
Blir sådär överraskad och lite pirrig när jag klickar in mig här för att se att ni ännu hänger kvar fastän jag inte innehållsmässigt levererar så stor, för att inte prata om inläggstätheten..

Sen senast har jag hunnit "flytta hem", förfara er inte - det gäller bara fram till årsskiftet. Varav så tidig flytt hänger såklart ihop med årets sista praktik, som jag avverkar på barnrådgivningen i Pojo. I och med att det är på hemorten praktiken ligger har jag än en gång lyckan att direkt bli en del av arbetsgruppen och snabbt funnit min plats i kollegiet. Att jag dessutom strävar efter att jobba med just detta "när jag blir stor" är ju en till stor fördel. Trots att fördelarna är många så känns nog en tufft år på axlarna, mycket olika praktiker ligger bakom och antalet timmar på jobb känns nu i efter hand helt huvudlöst. Vid närmare eftertanke får jag nog skylla mig själv med det senare, är ju inte precis som att någon tvingat mig till att tacka ja till alla arbetsturer..

Ligger i en tuffare period med mig själv just nu också, vet inte om det är höstdeppen som kickat in en ny växel eller behovet av lite längre ledigt, möjligen bara en allmänt känslomässigt kaosartad tidsperiod. Oh vet ni när man har så mycket man skulle behöva prata ut men inte riktigt finner orden eller modet. Men låt oss inte misströsta, julen ligger bakom hörnet och om 19 dagar lyfter planet mot mitt andra hemland. Innan det är det också dags att dra på halaren och dansa igenom årets glöggrunda som går av stapeln nu på torsdagen. Det är dags att vända avbrytaren ner, ta ett djupt andetag och ikväll tänker jag för första gången på år och dar knyta springskorna för att springa bort lite livsångest.

För att nu inte helt dra ner på stämningen avslutar vi med en glad bild från sommaren.

Mikä mä oon sulle sanomaan, ettet sä sais mennä, ja olla musta vapaa

För att livet inte skall bli så tråkigt så kan ni ju klicka på play för lite bakgrundsmusik..

Klockan har redan klättrat någon timme över sovdags, men jag kan inte låta bli att logga in och skrapa ner några rader. Det har varit en så förbannat bra kväll, och mitt i höstdeppen är det viktigt att uppmärksamma just dessa stunder. Nej jag har inte gjort nåt radikalt och livsomvändande, istället har jag spenderat en myskväll här hemma hos mej med de finaste tjejerna. Inget slår en stor plåt med nachos, julmusik och prat om allt och inget.

När man tänker riktigt efter så har det varit några riktigt bra dagar (observera plural). Jag lämnade förra onsdagen praktiken med världens finaste slutvärdering i handen. Den gångna helgen med shopping med Karin och chill i Källaren på fredag samt dansa loss i Fe på lördag varvat med lite jobb var ju inte så pjåkig, inte heller måndagskvällen då jag mötte upp Amanda så fort skorna träffat på Åbos mark för att dra iväg på en välbehövlig långpromenad.

Imorgon väntar stallhäng med Anna på morgonkvisten och möjligen ett Ikea-besök med Amanda på dagen, på kvällen skall jag möta upp Janni för att tanka lite av henne innan jag på fredag drar mot Nordns Paris för att spendera resten av året där. Enda negativa jag känner just nu är irritationen mot flunssan jag dragit på mig. God why. Har inte tid eller ork med ett huvud fullt av snor. Men så är det ibland.

Hoppas allt är bra med er!

ps. det är okej att dra fram julpyntet nu..

Nationskväll hann jag visst med igår också.

.. och tydligen också en välbehövlig träning på måndagen.

Farsdagsros.

Kerro, kerro saanko tulla messiin? Vaik ei heti mee askeleet nappiin

Renstädad lägenhet, nyduschad och uppkrupen i mitt soffhörn framför några avsnitt PH. Så hittar ni mig idag. Med en stickning i handen. Det är höst och pensionärs-Felicia har funnit sin väg tillbaka från sitt krypin. Oändlig trötthet ligger som en tyngd på nacken och det tyder bara på att höstdeppen är bakom dörren. Förstår inte hur det varje höst är precis lika, livet känns trögt och vardagen stannar liksom helt upp. Men, misströsta inte ädla vänner! Det är endast 46 dagar kvar till julafton vilket betyder att det inom kort är dags att gräva sig ur detta mörker och börja pynta. Halleluja.

Inledde förra veckan med sorgebeskedet att vår älskade Mofa somnat in. Det är tyvärr livets stilla gång och vaikka itken, uskon että vielä me tavataan.
För att gå mot positivare bokade jag tid hos världens bästa Mickis för att äntligen få lite ordning på håret på fredagen. Det är otroligt hur fort timmarna rusar förbi när man snackar lite strunt med en saknad, och som vanligt blev jag förstås mer än nöjd med resultatet. På kvällen var det äntligen dags att åka iväg mot Åbo för en välförtjänt ledig helg. Helgen gick i lugna tecken och det var skönt att få ladda batterierna lite mellan alla arbeten.

Denna vecka är den sista på barnsjukvårdspraktiken och redan imorgon stiger jag för sista gången (for now) in på Bäddavdelningen för barn- och ungdomskirurgi. På torsdag efter skolan styr jag kosan mot Karis för en helg i Nordns Paris.

Annat? Inte mycket. Inte så händelserikt i pensionär-Felicias glamorösa vardag. En vecka i taget, en dag i taget, en minut i taget.