För 68år sedan föddes en pojke till sin mamma Karin och pappa Olofs stora lycka. Dagen för 68 år sedan var grå och mätaren hade klättrat över på plus sidan. Dagen var lite som idag, till skillnad från snön som då låg som ett 45cm täcke över marken.
För 68 år sedan var detta en lyckans dag, en lillebror hade fötts till familjen. Jag vill skriva att idag också är det, men något hindrar mig. Istället för att få ge en stor grattiskram åt min pappa får jag tända ett ljus och vänta på mörkret, för jag vet att den klaraste stjärnan på himlen kommer att lysa. När stjärnorna lyser upp på natten då dansar din siluett på vatten, och då känns det som att du är här med mig.
Tiden läker inga sår. Tyvärr. Tiden lär dig dock att leva med smärtan. Tiden lär dig hur du tar dig från en dag till en annan utan att kvävas. Tiden lär dig också att respektera livet, och respektera dig själv.
Jag skulle så himla gärna vilja skriva en lista på saker åt dig som mist nån, att "gör såhär", tyvärr finns det inget sådant. Men några tips vill jag ge dig; finn någon som lyssnar och prata, prata, prata. Bara prata tills du inte längre finner ord. Att finna en sån person är verkligen inte lätt, och jag förstår varför många blir obekväma, skulle säkert själv bli det om någon öppnade sig om något jag inte själv upplevt. Men tro mig, det finns guldstjärnor som lyssnar och finns där, för de vet att du skulle göra samma för dem. Håll dem nära.
Låt dig själv vara ledsen. Det suger att gråta och känna sig ynklig, jag vet. Men ta det från någon som bar på det flera år innan jag vågade släppa ut det - bara släpp ut allt direkt. Ingen kommer att döma dig. Ge dig själv tid, och glöm inte att minnas. Personen må vara borta, men minnena kommer alltid att finnas kvar. Kom ihåg det goda, och ta med det i vad du gör. Sluta inte gå till ett ställe som påminner, utan ta det som en chans att få vara nära igen.
Jag sänder en stor kram åt alla er som mist någon riktigt nära och så önskar jag min egen pappa en riktigt fin födelsedag, var du än är!
Vaikka itken, mä uskon,
että vielä me tavataan
Så vackert skrivet ❤
SvaraRadera