Sidor

måndag 27 november 2017

'Cause every time I open up, it hurts

Hej måndag, hej bloggvärlden, hej mina fina få fagra läsare!
Blir sådär överraskad och lite pirrig när jag klickar in mig här för att se att ni ännu hänger kvar fastän jag inte innehållsmässigt levererar så stor, för att inte prata om inläggstätheten..

Sen senast har jag hunnit "flytta hem", förfara er inte - det gäller bara fram till årsskiftet. Varav så tidig flytt hänger såklart ihop med årets sista praktik, som jag avverkar på barnrådgivningen i Pojo. I och med att det är på hemorten praktiken ligger har jag än en gång lyckan att direkt bli en del av arbetsgruppen och snabbt funnit min plats i kollegiet. Att jag dessutom strävar efter att jobba med just detta "när jag blir stor" är ju en till stor fördel. Trots att fördelarna är många så känns nog en tufft år på axlarna, mycket olika praktiker ligger bakom och antalet timmar på jobb känns nu i efter hand helt huvudlöst. Vid närmare eftertanke får jag nog skylla mig själv med det senare, är ju inte precis som att någon tvingat mig till att tacka ja till alla arbetsturer..

Ligger i en tuffare period med mig själv just nu också, vet inte om det är höstdeppen som kickat in en ny växel eller behovet av lite längre ledigt, möjligen bara en allmänt känslomässigt kaosartad tidsperiod. Oh vet ni när man har så mycket man skulle behöva prata ut men inte riktigt finner orden eller modet. Men låt oss inte misströsta, julen ligger bakom hörnet och om 19 dagar lyfter planet mot mitt andra hemland. Innan det är det också dags att dra på halaren och dansa igenom årets glöggrunda som går av stapeln nu på torsdagen. Det är dags att vända avbrytaren ner, ta ett djupt andetag och ikväll tänker jag för första gången på år och dar knyta springskorna för att springa bort lite livsångest.

För att nu inte helt dra ner på stämningen avslutar vi med en glad bild från sommaren.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar