home sweet home...

...eller?
Sedan jag landat på finsk mark (tre timmar senare än vad flygbolaget sade från början) så jag har levt i ett konstigt limbo. Många frågar hur det känns att vara tillbaka hemma, till det svarar jag oftast bara ett tveksamt "jooo.. det känns väl okej... lite konstigt", vilket ju nog inte är långt från sanningen. Det känns riktigt ordentligt konstigt, och visst går jag runt och längtar mig tillbaka (mest hela tiden). Tillika som jag spenderar fler timmar här känner jag dock att den värsta ångesten släpper. Idag har jag redan stött på två moment då jag inte kunde annat än le och konstatera hur skönt det var att vara hemma och hur mycket jag saknat. Första momentet var idag när jag fick meddelande av min tränare om jag ville komma med ut i terrängen med dem, att sätta upp sig på hästryggen och rida en runda i det ack så älskade Billnäs var euforiskt. Att sedan få hoppa lite "ordentliga" hinder och inse att jag inte helt tappat touchen var också ganska lyckorus-framkallande. Dagens absolut bästa stund var dock när jag mötte upp tre av de finaste tjejerna på Serendi och vi snackade bort en par timmar, ni kan nog inte förstå hur mycket jag saknat dem (!!!!!!).

Annat då?
Redan igår steg jag upp när tuppen gal (haha egentligen var klockan väl 10, men just då kändes det som om den vore 6), anyway så skulle jag iväg till mommos och äta lite lunch. Som jag skrivit tidigare så var att krama om mommo något jag längtat efter mest. Ni kan bara ana hur jag nästan ville krama ihjäl henne när jag äntligen fick chansen. Lunchen var inte precis heller nåt att klaga på!

Efter lunchen var det dags för en dejt på Lilla Hembageriet med en mycket saknad Amanda. Resten av kvällen gick till ett besök via favoritponnyn och så slocknade jag i sängen redan innan 21.

Nu är det Eurovisionens andra semifinal på schemat, och imorgon är det en ridtur med Amanda tidigt på morgonen. Senare gäller möjligen förstertvätt hos mommo och möjligen en date med Anna.

Hoppas er vecka börjat bra!

ack så älskade bästa vän.