sister from another mister

Att vara ett enda barn är inte lätt. Det är ett ständigt bemötande av blickar och ord som påpekar a) hur synd det är om stackars lilla mig som inte har ett syskon eller b) som påpekar hur bortskämd jag är som enda barn, jag måste ju alltid ha fått allting jag pekat på.

När man är ett enda barn får man söka åt sig själv ett eller flera syskon, hur lyx är det inte att få välja sin egen familj?
Den jag kanske växt närmast med och som jag faktiskt råkar dela lite samma blod med är min kusin Cissi. Hon är verkligen det närmaste jag kunnat komma till en syster, och jag är så glad att jag har någon som henne. Vi är förvånansvärt lika, och arma öde hur länge det tog mig att verkligen våga erkänna det. Vi är två vänsterhänta, klumpiga och normalt socialt inkompetenta som delar samma humor (och humör för den delen också). Det är henne jag oftast vänder mig till för att få tröst, dela glada nyheter eller fråga om råd. Till min lycka fungerar hon som den perfekta storasystern i dessa fall.

Tro dock inte att vi traskar glada runt på rosa moln, nej slåss kan vi också. Ibland går det en vecka innan någon hör av sig, ibland skriks det och alltsomoftast gråts det. Visst har det hänt att jag gått med ett riktigt vackert blått tefatsstorleks blåmärke på ryggen för att någon blev arg och skuffade mig in i en lavoar...
Men vi hittar alltid tillbaka, man kan ju inte precis sluta älska sin familj bara för att liksom. Dessutom har någon alltid skvaller att berätta... haha.

Vi bortskämda, ack så ensamma enda barn har det inte alls så pjåkigt. Vi får ju välja våra syskon själv. Och jag har definitivt valt den bästa systern man kan önska sig.

Du är älskad, och jag är innerligt tacksam över att ha just dig i min familj, my sister from another mister.