Att ge upp hästsporten

Meningen som gestaltar som rubrik har spökat i bakhuvudet en längre tid redan, egentligen långt förrän jag flyttade till Tyskland också.
Egentligen var det väl också en delorsak, jag tänkte att om jag bara får se lite nytt, träna för nya tränare, rida nya hästar och utvecklas så kanske jag finner min motivation igen. Nu sitter jag här, nästan 6 månader senare, och känslan har inte försvunnit någonstans.

Hästar har omringat mig sedan barnsben kan man väl säga, jag var väl runt 4/5 år då pappa tog mig till den lokala ridskolan och jag fick åka runt på Håcka några rundor för att sedan börja på ridlektioner. Några år senare fick jag min första ponny Frosti och sedan dess har de alltid funnits där, 7 dagar i veckan.
Nu vet jag att detta låter som om jag inte njutit, och låt mig redan här korrekta det missförståndet. Jag har alltid älskat hästar, och jag har njutit av att spendera timme efter timme i stallet. Och jag älskar mina hästar, ibland lite för mycket.

Men någon gång slår man väl bara in i en vägg. Egentligen hände detta väl redan för något år sedan, jag har bara försökt kämpa vidare och ignorera känslan av misslust. Det känns som om jag nått till ett ställe var jag inte längre utvecklas, eller finner en motivation att ens försöka. Lilys skador har verkligen krossat hoppet för att någon gång få hoppa på en stor arena. Jag skyller självklart inte på henne, det är ju trots allt inte hennes fel att hon fötts med usla ben. Lite arg är jag kanske på mig själv för att jag redan då första skadan upptäcktes inte gjorde nåt mera, inte tog upp detta med försäljarna. Men jag ville ju inte ge upp henne, jag hade ju redan förälskat mig i henne.

Det finns stunder, som igår när hästen under mig jobbade precis som jag ville, då jag känner att det är där jag hör hemma. Uppe på hästryggen. Dock händer detta tyvärr väldigt sällan nuförtiden.
Jag känner inte lägre ett behov av att vara i stallet, bara för att.

Hjördis skulle jag aldrig sälja, men hon har medryttare som jag vet att tar hand om henne. Lily har blivit erbjuden en plats att stanna kvar här och användas som avelsto. Hon älskar att vara här, och jag vet att hon skulle bli en bra mamma. Är jag då självisk för att jag ändå överväger att ta henne till Finland? Kommer jag att finna motivationen att träna henne på ett sätt som är rättvist för henne? Kommer jag finna motivation att rida alls?

När vet man när det är dags att säga hejdå, när vet man om detta bara är en produkt av några missöden som kommer att gå över, när vet man när det är dags att kapitulera?