På fredagen plockade jag upp henne från flygfältet (efter att ha kört fel x antal gånger.. när skall jag lära mig att lyssna på navigatorn?!), vi kastade bara av saker här hos oss förrän vi åkte till en avskedsfest jag var bjuden på.
Lördagen fick en tidig väckning och vi spenderade hela dagen i Bremen. Shopping (hej nya jacka och skor!) samt lite rundvandring i staden. På kvällen sökte vi oss till den grekiska restaurangen här i byn för att bli positivt överraskade av den goda maten.
Denna dag har vi bara tagit det lugnt, gått på promenad, ätit tortillas och sånt.
Vad jag egentligen skulle skriva om i detta inlägg var hur svårt det var att säga hejdå åt mamma när hon skulle åka iväg igen. Eller kanske inte i just den stunden, men stunden efteråt då jag såg bilen rulla iväg. Trodde verkligen inte att jag skulle reagera så häftigt som jag gjorde. Det värsta är kanske att inte kunna beskriva känslan.. Jag har liksom hemlängtan, men jag vill ändå inte lämna detta ställe. Lite motvilligt erkänner jag att detta nog blivit ett hem, ett ställe jag kan kalla hemma.
Katie råkade traska in då jag stod och snyftande tog kex från vår kexburk och utan att fråga bara kom och kramade mig, i den stunden insåg jag att bättre rumskamrat kan man inte önska sig.
Nu skall jag tycka lite synd om mig själv och äta lite kex och godis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar