nearly perfect

Började min andra dressyrträning för Sigi med att nästan släppa en tår. Hästen under mig, som jag inte hade ridit sedan senaste träning, kändes som en snigel i motvind och segare än kola. Vad jag än gjorde så kämpade hon emot mig så banalt att jag övervägde att hoppa ner och tacka för denna gång redan efter 5 minuter.

Sigi stannade mig och lugnt bad mig att samla ihop mig själv, andas och sedan börja med att korrigera min egen sits. Efter några varv på en cirkel i trav under Sigis vakande öga och goda råd började hästen ge positiv respons, "nearly perfect". Efter detta stannade han mig ännu några gånger för att förklara några grejer och sedan, när jag red på cirkeln och verkligen jobbade, började hästen fungera. "Perfect". Det är svårt att beskriva hur bra det kändes att få en sådan kommentar, och dessutom känna att det verkligen också kändes så. Harmar passligt att ingen var där för att föreviga detta moment, men förhoppningsvis kommer det fler.

Ännu finns det såklart saker att jobba med, men just nu känns det ganska bra. Jag fick många goda praktiska råd att tillämpa också när jag rider andra hästar så nog skall det alltid bli en dressyrryttare av mig!

Sigi avslutade lektionen med att säga "När hästen jobbar perfekt, sitter också oftast ryttaren perfekt. Problemet uppstår då du får ett problem med hästen; då börjar din hjärna hyperventilera och du gör alla möjliga grejer, på samma gång. Försök istället tänka såhär; när hästen jobbar perfekt så kan du föra vad fan (ursäkta ordvalet) du vill, fast ställa dig på händer på hästen om det känns så, men när det uppstår ett problem så måste du och din sits vara perfekt dvs. stabil och riktgivande."
Words of wisdom.