Well I don't know where and I don't know when but I know we'll be lovers again

Min avfärd till Tyskland närmar sig skrämmande fort. Tiden bara rinner iväg och jag känner mig bara allt mer oförberedd.
Vad jag kanske var mest oförberedd på var hur svårt det var att säga hejdå åt en del personer. Vet ni, man står där och tillika inser att vi inte kommer att ses på en ganska lång tid. Kommer vi att vara som främlingar när jag kommer tillbaka? Jag kände mig som om någon kört över mig med en hjullastare igår när jag lämnade krogen. Så otroligt förstörd och eländig, ett känslomässigt vrak.
Det är nog svårt att inse saker och ting förrän man verkligen inte har något annat val.