Kerro, kerro saanko tulla messiin? Vaik ei heti mee askeleet nappiin

Renstädad lägenhet, nyduschad och uppkrupen i mitt soffhörn framför några avsnitt PH. Så hittar ni mig idag. Med en stickning i handen. Det är höst och pensionärs-Felicia har funnit sin väg tillbaka från sitt krypin. Oändlig trötthet ligger som en tyngd på nacken och det tyder bara på att höstdeppen är bakom dörren. Förstår inte hur det varje höst är precis lika, livet känns trögt och vardagen stannar liksom helt upp. Men, misströsta inte ädla vänner! Det är endast 46 dagar kvar till julafton vilket betyder att det inom kort är dags att gräva sig ur detta mörker och börja pynta. Halleluja.

Inledde förra veckan med sorgebeskedet att vår älskade Mofa somnat in. Det är tyvärr livets stilla gång och vaikka itken, uskon että vielä me tavataan.
För att gå mot positivare bokade jag tid hos världens bästa Mickis för att äntligen få lite ordning på håret på fredagen. Det är otroligt hur fort timmarna rusar förbi när man snackar lite strunt med en saknad, och som vanligt blev jag förstås mer än nöjd med resultatet. På kvällen var det äntligen dags att åka iväg mot Åbo för en välförtjänt ledig helg. Helgen gick i lugna tecken och det var skönt att få ladda batterierna lite mellan alla arbeten.

Denna vecka är den sista på barnsjukvårdspraktiken och redan imorgon stiger jag för sista gången (for now) in på Bäddavdelningen för barn- och ungdomskirurgi. På torsdag efter skolan styr jag kosan mot Karis för en helg i Nordns Paris.

Annat? Inte mycket. Inte så händelserikt i pensionär-Felicias glamorösa vardag. En vecka i taget, en dag i taget, en minut i taget.