Att känna såhär är ju inte alls egentligen ovanligt, jag tar ju trots allt nästa stora steg i livet och flyttar ut, till en helt för mig ny stad och skall börja en ny skola med nya ansikten. Men ändå. Jag känner mig så himla fjantig, alla andra tycks ju klara av detta utan större nervsammanbrott medan jag själv sprungit till toaletten en miljon gånger för att jag trott att maginnehållet inte skulle ha velat vara där (vilket det ändå sedan ville - ifall nån undrade).
Som person bär jag med mig en, enligt mig på gott och ont, dålig egenskap - jag vill inte visa mig svag. Jag vill verkligen inte prata om något sånt, och jag vill absolut inte prata om känslor. Jag lägger hellre upp en känslokall än känslosvall fasad. Därför skriver jag nu ner detta åt er, ifall någon annan känner likadant. För vet ni vad? Vi kommer klara dethär. Hur jävla bra som helst faktiskt. Vet ni hur jag vet? Jo, för vi är så mycket bättre än vad vi själv låter oss tro.
Jag är så otroligt rädd för att mista kontakten med de personer jag idag kallar vänner och bästa vänner, men också gamla arbetskompisar och bekanta. Jag vill förstås (haha, eremiten och människohataren i mig blänger på mig som om jag syndar på dödsstraffnivå) träffa nya människor, men jag vill inte att det betyder att jag mister kontakten med de stjärnor jag redan har i mitt liv.
Jag vill tro att någon och alla andra kommer passa in i mitt pussel, och jag tänker minsann gräva fram både hammare och pikaliima för att se till att det går vägen.
Vissa människor kanske bara gör en pit stop i ens liv, but we'll cross that bridge when we get there right?
Imorgon flyttar jag officiellt med skräckblandad förtjusning till Åbo. Jag vet att jag kommer att överleva och det har de absolut finaste vännerna i världen sett till att jag vet. (ni är guld värda). Jag vill i slutet av detta ytterst flummiga inlägg ännu önska er alla som börjar en ny skola (eller varför inte en gammal) lycka till och ni kommer galant att överleva!
Xx
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar