It's a heartache, nothing but a heartache. Hits you when it's too late, hits you when you're down.

Det blir nog bra, hoppas jag. Innerst inne vet jag nog att allt kommer att ordna sig. Men det är kvällar som denna som gör allting lite svårare, ni vet när man ligger ensam i sin säng och ute är himlen sådär löjligt vacker med alla sina stjärnor, då är det lite svårt att låta bli att sakna. Sakna att somna i en varm famn, sakna närheten, sakna känslan, ja bara sakna det som rycktes bort. 
Jag tror att alla har samma problem, att när man skall sova och inte riktigt får tag i sömnen, då kryper tankarna fram från sina hålor. Oftast är det inte alls glada tankar utan det är allt som skrämmer en, allt som får en att överanalysera saker. Överanalysera är nåt jag är en verklig expert på. Överanalysera är nåt jag gjort så mycket den senaste månaden att jag snart börjar tappa fattningen. Värsta är nog att man aldrig kommer nån vart, saknaden blir bara större och luftrummet blir allt mindre. 
Något som stör mig riktigt är att jag aldrig insåg hur deep jag var. Hur djup gropen jag satt i var och hur svårt det sedan skulle vara att klättra upp därifrån. Jag trodde jag hade läget under kontroll. Ack så fel man kan ha. Men jag har inte tid att vara nere, jag har inte tid att känna mig skit. Jag har en strid att vinna.

The heart wants what it wants. 

Sä autoit mua kaatumaan Ja nyt kun olen polvillaan Mä oon sulle vain läpinäkyvä Miten koko rakkaus yhdessä yössä hävitä sun muistikuvista voi Mä oon sulle vain läpinäkyvä